supernormal

Igår gick jag upp klockan kvart i sju för att göra en tenta. Det kändes som att det gick helt okej. Efteråt gick jag hem och vilade i två timmar och sen åkte jag in till stan för att gå på ett möte.

Jag pratade med mamma och berättade äntligen för henne att jag har insett att jag måste ta tag i mina problem och att jag har börjat gå på möten. Det kändes som en lättnad at berätta.

Mötet kädes bra. Jag börjar känna mig lite mer trygg nu än vad jag var i början. Jag pratade med en tjej i pausen om lite allt möjligt. Jag njuter fortfarande av känslan att det finns andra som har liknande problem som jag.

På väg hem ringde jag min kompis och det visade sig att vi var i samma område så jag gick och träffade henne och vi gick hem till en annan kompis och lagade tacos och kollade på melodifestivalen tillsammans.

Det kändes så himla skönt att umgås med vänner och skratta efter en väldigt tuff vecka.

Hade tenta idag. Fick panik när jag fastnade på första talet. Jag tänkte att det kanske var lika bra att gå därifrån eftersom jag inte pluggat så mycket under veckan. Jag har haft så mycket annat i mina tankar att jag inte har kunnat fokusera på plugg.

Jag fick panikkänslor och kände att om jag inte klarar den här tentan måste jag ta uppehåll fram till augusti och då kan jag lika gärna strunta i alltihopa. Men så tänkte jag att det får gå som det går. Det viktigaste är att jag mår bra och tids nog kommer jag bli färdig med min utbildning.


Det känns som att det som jag gör nu, tar tag i mina alkoholproblem, är det viktigaste som jag har gjort hittills i mitt liv. Därför blir annat runtomkring ganska obetydligt. Det känns som småsaker. Jag är väldigt tacksam att jag är så pass frisk att jag har kraft nog att hjälpa mig själv.

Det är ganska häftigt att få ett "andligt uppvaknande" som jag har fått. Det kanske låter konstigt men det är precis så det känns. Jag har insett att jag måste göra något åt min situation och om jag inte gör det så vet jag vad som kommer hända.

De sakerna som jag ser framför mig om jag fortsätter mitt alkoholriskbruk är inte saker som jag vill vara med om.

Jag känner mig så glad. Var på möte idag och utan att avslöja för mycket så träffade jag en tjej där som det kändes så himla rätt att prata med. Jag kunde indentifiera mig med så mycket och kände att vi förstod varandra på ett helt annat sätt än vad jag kan känna inför en man i över medleåldern som supit bort fru, hus och annat. Jag dömer inte någon men det är så otroligt skönt att känna att det finns folk som är ser fräscha ut, är unga, lever hyfsat normala liv precis som jag men ändå har alkoholproblem.

Jag tror ibland att det är nåt fel på mig, att jag är sinnessjuk men jag börjar inse lite att det inte är så.

Jag har också kommit på att jag har ett "riskbruk". Jag har inte utvecklat ett alkoholberoende och ett alkoholmissbruk än men jag har alkoholproblem som definitivt kommer leda mig in i destruktivt missbruk om jag inte tar tag i min situation.

Jag skulle också vilja gå till en alkoholterapeut. Om jag väl hittar en bra sådan så tror jag att det kan vara till jättestor hjälp.

Det känns positivt för tillfället. Saker och ting börjar klarna för mig och jag börjar förstå mig själv bättre, orsaker till varför jag har det på ett visst sätt.

Jag vill ännu en gång säga att jag är så himla lättad över att det finns människor som är "normala" precis som jag men som också har alkoholproblem. Missförstå mig rätt när jag säger "normal" men den gamla fördomen om alkoholister som nersupna, hemlösa, medelålders män är så svår att identifiera sig med.

Människan är ett flockdjur och det bästa är när man kan identifiera sig med andra människor.

Megaångesten har släppt idag. Skönt.

Jag har fortfarande tusen tankar hit och dit men det känns inte like kvävande idag.

Jag ska försöka att vara effektiv idag och sen gå på ett möte ikväll. Jag funderade ju mycket på om jag ska gå på nåt mer möte eller inte men jag har bestämt att jag ska gå idag så får vi se vad som händer. Det kan vara skönt att få ur sig all ångest så käns det förhoppningsvis bättre sen.

XXX

Shit, jag mår skit för tillfället. Känner så mycket ångest över allt möjligt. Det är så många tankar som har kommit igång i och med att jag har fattat ett beslut om att jag vill sätta stopp på alla galenskaper.

Jag tänker tillbaka på alla som jag har sårat och hur mycket jag har förnedrat mig själv, spottat på mig själv, låtit andra spotta på mig. Usch.

Jag skäms som tusan över mig själv.

Jag vill prata med mamma. Berätta för henne att jag har börjat gå på möten. Berätta hur jag känner och berätta om den där jäkla fyllecellen. Jag vill men jag vågar inte. Känns så sjukt jäkla pinsamt och äckligt. Fy fan.

Ibland undrar jag om jag är sjuk i huvudet. Vad är egentligen problemet? Varför kan jag inte bete mig normalt och inte helt galet och pinsamt och skabbigt.

Usch jag försöker oftast att tänka positivt och tänka hur jag kan förändra saker till det bättre istället för att tänka offertänkande som "varför händer allt mig" osv. Ibland är det sjukt svårt att tänka positivt och konstruktivt. All energi bara rinner ur mig och jag vill lägga mig ner som ett litet streck och böla som aldrig förr.

Var på ett lunchmöte idag. Jag börjar tvivla på om det här verkligen är rätt för mig. Det känns så himla pinsamt att jag, jag, går på AA.

Anledningen till det är antaglign mina egna fördomar men också att inse att jag har tagit ett aktivt beslut att gå dit för att jag vet att jag har problem.

Jag har ju verkligen ett fritt val. Jag kan strunta i att gå på fler möten. Fortsätta att leva som vanligt och försöka kontrollera mitt drickande på egen hand. Det kommer säkert gå vissa gånger men andra gånger kommer det gå helt åt skogen. Jag vet ju det så himla väl.

Alldeles för många saker har hänt mig på grund av att jag har druckit och det är verkligen inte okej.

En sak som känns skönt är att kunna dela med sig saker på mötena och inse att det som jag har varit med om finns det fler som har varit med om. Jag är inte ensam.

Ingen dömer en heller för det men berättar eftersom alla vet hur jäkla svårt det är att kontrollera sig själv när man dricker.

Men som sagt så tvekar jag nu för att gå tillbaka. Jag skäms som tusan över allt jag har gjort när jag tänker tillbaka. Jag skäms också för att sitta på de här mötena och känna mig som en maktlös och patetisk looser-alkis.

Det finns ju egentligen ingen anledning att känna på det viset men jag gör det vare sig jag vill eller inte.

Ibland känner jag också när jag hör andra människor berätta att dom har varit med om så mycket mer än jag så vem är jag, komma och tro att jag har värsta problemen. 22 år och tror att hon är jättesvår.

Värsta schizo-rösterna. Men innerst inne VET jag att det kommer bli värre och värre för mig om jag inte gör någonting åt min situation nu.

Jag har tagit första steget och det är väl det svåraste eller? Jag önskar att jag kan ha mod nog att fortsätta min process mot lycka. Jag vill verkligen.

Det är så mycket fram och tillbaka, upp och ner, hit och dit i mina tankar just nu så jag har svårt att koncentera mig riktigt på andra saker.

Dagarna sen i lördags har varit jättejobbiga men jag hoppas att det ske bli bättre snart.

xx

Nu har jag kommit hem från mitt andra möte. Det kändes faktiskt hur bra som helst. De flesta på mötet var äldre än jag såklart men det gör egentligen inte så mycket.

Det känns så himla coolt att inte behöva skämmas för att berätta saker. Jag har alltid trott att jag är helt galen och extremast och mest störd av alla, men.....Så är det inte!

Jag är inte glad över att andra människor går igenom ett helvete men det känns så skönt att inte vara ensam. Nu förstår jag att det inte är så konstigt att bli helt sjövild av alkohol och göra fullständigt galna och riktigt farliga saker som jag aldrig skulle gjort nykter.

Det stödet som finns i dom grupperna som jag har varit i idag och igår är helt otroligt. Så varma människor. Min önskan är att folk i allmänhet kan stödja varandra och bry sig om varandra lika mycket som inom AA.

Jag har fortfarande funderingar över om AA verkligen är rätt för mig. Det känns så extremt. AA är ju för alkisar. Hm... Jag föröker försona mig med tanken om att vem som helst kan ha alkoholproblem och det är absolut inget att skämmas för.

Att jag har valt att söka stöd är något jag vill vara stolt över. Jag känner mig stolt på sätt och vis också men samtidigt undrar jag om jag är helt galen.

Jag vet att jag är värdefull och jag förtjänar allt bra. För att kunna uppnå den lyckan jag förtjänar så måste jag få en sund inställning till alkohol, annars kommer det gå åt skogen.

XXX

Jag känner mig ledsen och besviken. Jag blir så arg på att alkohol är så accepterat i samhället idag. Det är coolt och roligt att dricka. Det är inte coolt att bli stupfull och inte ha någon som helst kontroll. Men det pratas det inte så mycket om.

Vad är egentligen en alkoholist? Jag har ingen aning. Men jag vet att vem som helst kan ha alkoholproblem oavsett ålder, utseende, kön, etnicitet, ekonomi, popularitet osv.

Jag blir arg och ledsen över att ingen någonsin har sagt till mig att det inte är okej att bli stupfull och tappa kontrollen flera gånger. Hur ska man veta att det inte är normalt, när man är 17 år och de flesta vännerna och bekanta går ut och dricker och festar??

För mig har det bara varit förvirrande varför jag har råkat ut för en massa problem när jag har varit full.

Jag tycker definitivt att det behövs pratas mer om unga människors alkoholvanor och konsekvenserna av dessa.

Jag vaknade upp runt sju imorse och fick en plötslig känsla av att jag ska komma att sakna alkoholen. Det var konstigt för jag har aldrig nånsin känt förut att jag saknar sprit.

Något jag däremot kan sakna är känslan av att vara full. Det låter helt sjukt men den känslan är ju så skön. Att känna att man är på topp av världen. Jag vet att man kan få alla de känslorna utan någon alkohol så det är mitt mål.

Jag ska gå på mitt andra möte idag. Jag känner mig rätt peppad inför det.

xxx

Första mötet är nu avklarat. Det känns bra. Alla var jättesnälla och det var verkligen en välkomnande stämning.

Jag ska gå tre gånger så får jag se hur jag känner sen. Det känns viktigt för mig oavsett om jag fortsätter eller inte för nu har jag tagit ett beslut. Det får vara nog nu. Jag vet att jag förtjänar ett långt och framgångsrikt och lyckligt liv och jag vil kunna respektera mig själv och jag vill få respekt från andra.

Den enda personen som kan förändra saker för mig är jag själv. Ingen annan kommer göra saker åt mig så jag ska fortsätta min strävan om att vara min egen supporter och mitt eget största fan. Jag såg Lisa Nilsson på tv häromdagen och hon sa något som jag tyckte var bra. Hon sa att hon är sin egen lillasyster, storasyster, mamma och pappa. Det är så viktigt att ta hand om sig själv. Jag vill leva mitt bästa liv och jag vet att jag är värd det.

Idag är det dags. Jag ska gå på mitt första möte. AA-möte. Helt sjukt. Jag är ju egentligen världens mest normala och stabila människa men jag inser nu att jag inte har mitt drickande under kontroll. Jag har aldrig haft det.

Jag är 22 år och har vuxit upp i en av Stockholms mest välbärgade kommuner. Det har alltid varit okej att dricka alkolhol i min umgängeskrets. Vi började nog dricka runt 15 års åldern ungefär. Det var en rolig grej och den som blev fullast och hånglade med flest killar var coolast.

Jag var alltid den som blev fullast. Alltid. Jag var alltid den som gjorde mest extrema saker när vi festade. I början tyckte alla att jag var rolig, galen, spännande. Efter ett par år märkte jag att en del personer började ta avstånd på ett lite diskret sätt.

Jag har trott att en alkoholist är en äldre person, lite ovårdad och från en låg samhällsklass. Alkoholism har jag trott är att man tar ett glas och sen måste ha fler och fler tills man däckar.

Jag har förstått nu att alkoholism är upp till var och en att definiera. Känner man själv en oro över att något inte står riktigt rätt till, då har man antagligen ett problem.

För mig har det aldrig handlat om att jag har ett slags omättbart sug efter alkohol eller att jag tar ett glas och sen inte kan sluta. För mig handlar det om vad som händer med mig, vad jag gör, när jag dricker alkohol.

Visst kan det vara jättetrevligt att ta två glas vin tillsammans med en kompis eller att gå ut och dansa ett tjejgäng efter att man har varit på förfest hos nån. Det här hur kul som helst.
Men alldeles för ofta, för min del, blir det så destruktivt. Jag har hamnat i så många dåliga och farliga situationer på grund av att jag har varit för full för att tänka klart.

Jag vill ha en förändring. Jag vet att jag är en helt fantastisk människa med så många möjligheter och talanger. Därför vill jag få det här destruktiva ur mitt liv så att jag själv och andra människor kan respektera mig som den fantastiska människa jag är. Det kankske låter som skitsnack men det är helt sant att jag har insett hur fantastisk varje person är och jag vill så gärna njuta av mitt liv istället för att utkämpa en massa strider hela tiden.

xxx